Maria

Hej, länge sen sist..

Just nu så känns allting väldigt tungt. Har inte haft någon vilja till att blogga. Nu däremot vill jag verkligen skriva av mig, sitter ensam i min lägenhet (Zacke sover..) och tankarna bara bollas omkring i mitt huvud.

För ett tag sedan så fick min mamma diagnosen sköldkörtelcancer (här berättar hon med egna ord www.djurstrom2.blogspot.com) efter många om och men. Det var en jobbig period för min mamma. Hon har sin fobi för doktorer, blod, nålar och diverse saker så varje sjukhusbesök var ju som tortyr för henne. Jag mår så sjukt dåligt för hennes skull, det är ju min mamma. Hon som jag älskar mer än något annat!

I måndags fick hon en framflyttad operationstid. Operationen gick inte riktigt som planerat och det vart mycket mer komplicerat. Varför tänker jag inte skriva förrän min mamma har blivit så pass mycket bättre att hon själv kan skriva det. Egentligen orkar jag inte ens förklara just den biten då jag fortfarande inte vet så mycket. Jag håller kontakt med systrar, brorsor och pappa men svaren man får räcker liksom inte till. Jag skulle vilja prata med läkarn och ställa en massvis med frågor med en massa följdfrågor..

Det jag vet nu är att hon är vaken till och från men är väldigt matt, svag och yr. Vilket är förstårligt under omständigheterna, såklart. Det går ju iallefall åt rätt håll men man oroar sig ju till tusen och allting känns så tomt.

Jag pratade med mamma sista gången i söndagskväll. Nu är det onsdag. Vanligtvis så pratar vi 1 -2 ggr, varje dag.

Igår så ramlade Zacke och slog bakhuvudet i toalettgolvet, som vanligt vart reflexen (efter att ha tröstat och kollat läget såklart) att ringa till mamma och fråga ifall att man behöver göra något. Det är en reflex att ringa mamma så fort något händer. Då kändes det tungt. Det kändes så jobbigt att inte kunna ta upp telefonen och bolla lite fram och tillbaka med mamma.

Nu var det ingen fara med Zacke. Han grät hejdlöst i 10 minuter och när han lugnat sig så ringde jag 1177 för att rådfråga. Dom tyckte att jag skulle avvakta men började han spy och yra så skulle jag komma in. Jag kan sätta 1000 kr på att min mamma hade sagt exakt samma sak. Hon har ju så sjukt mycket efarenhet efter 10 barn, och alla är vi olycksfåglar med brytna armar, ben, tår, fingrar...;) Och då ska vi inte ens gå in på sjukdomar så som ansiktsförlamning osv! Haha...

Åh, vet inte vart jag vill komma men jag känner mig bara så tom just nu. Jag vill att mamma ska må bra, hon förtjänar inget sånt här! Världens bästa, finaste och starkaste mamma med världens bästa familj bakom sig ♥ Alltid!

Jag älskar dig